Tjogofyra timmar på Shire River

Trots att vägen från Lake Malawis strand vid samhället Mangochi till Liwonde var nästan tom på bilar, var det en nervpåfrestande tvåtimmars körning på grund av vandrande hundar och getter, oförutsägbara oxkärror och överbelastade lastbilar, barn som sprang omkring, svängande cyklister, upptagna försäljare och ansvarslösa minibussförare som korsade rakt framför oss. När vi svängde åt vänster genom marknaden fylld av oljud, precis före bron och vägspärren vid Liwonde, följde vi den gamla grusvägen som går utmed den västra strandbanken. Många år tidigare hade vi tagit den vägen till gamla Hippo Hotel för att dricka varma Coca Cola och se noshörningshjordarna som sakta vandrade in framför baren. Nu med hotell som har vuxit upp som svampar ur jorden utmed floden, har vägen reguljära resande, gångare och cyklister som kommer från lättillgängliga byar utmed floden.

En morgon mitt i veckan i mitten av maj 2011, tog vi grusvägen några få hundra meter till ”Shire River Camp and Lodge”. Med träd som hängde över vägen och med nästan inga människor alls, är det där ”Mangunda” har en docka. Vi drack kaffe och väntade på båten. När vi satt bredvid floden, såg vi att på den åkte fiskebåtar och flytande öar av vattenhyacinter (Östafrikanska sjöars gissel) nedströms.

När den kommer ut från Lake Malawi, leder Shire (uttalas: Shir-ee) söderut från Liwonde, över den branta sluttningen bortom Blantyre, genom fallen och 2 vattenkraftverk, in i Zambezi River och eventuellt in i Indiska Oceanen. Klockan 10 på morgonen blåste ”Mangunda” i hornet och uppmärksammade oss att hon var på plats. Varierande turer kan väljas på denna “Shire River Safari”, beroende på hur mycket tid du har: dessa besökare hade tagit en på morgonen tidig vilddjurskryssning genom parken, medan vi hade bokat båten för tjugofyra timmar.

Malawis Liwonde Game Park är en av de största i landet som inte är känt för dess viltliv. Den har på senare år blivit återupplivad genom entreprenörer inom vilt och hotell och nu är den hem för noshörning (fortfarande vid ett djurreservat), lejon, apor, varierande slag av hovdjur, lika väl som många inhemska innevånare i floden: krokodiler, flodhästar, elefanter och fåglar. Det är för fåglarna som floden vid Liwonde är berömd och vi blev inte besvikna.

När vi klockan 11 gick ombord, körde vi med lågt motorljud norrut mot parken, vilken sträcker sig utmed båda sidorna av floden. Vi såg ett antal bybor i urholkade kanoter under vår kryssning, var och en kastade sin enda rev in i floden och väntade tyst på att någonting skulle nappa – troligen en kattfisk eller abborre.

Nyligen har “Mangunda” utrustats att för att ta turister. Den har tre sovrum, två toaletter och (varma) duschar, ett vardagsrum inomhus, ett kök och besättningsmännens kvarter och ett övre däck med bord och stolar under en stor markis. Den licensierade kaptenen – med namnet Silence (tystnad) – är en man från Zimbabwe, som har fått sin träning på Lake Kariba och i Okavango Delta. Han vet inte endast hur man kör en båt, men han är en bra kock och känner igen sina djur, inklusive fåglar. Han och min resekamrat har kikare och fågelboken till hands genom hela resan och identifierar ett brett urval – storkar, kohägrar, hägrar, fiskörnar, kungsfiskare, etc.

Vi for sakta norrut tills vi kom in i parken och fortsatte hela eftermiddagen tills vi nådde den norra gränsen. Någonstans på vägen åt vi lunch på det övre däcket. Floden meandrar sakta genom vassen, vilken flyter under den regniga årstiden, tar rot och bildar öar senare på året. Det var fortfarande för blött – regnen hade just slutat för ett par veckor sedan – för större djur att ta sig över floden. Så medan vi såg vattenbock och Impala så var de långt borta på avstånd mot trädlinjen. Närmare var krokodiler, som tyst rakt framför oss gled från en sida av floden till andra sidan, eller låg sömnigt på strandbanken, med ett öga som tittade på oss när vi åkte förbi. Flodhästar fanns överallt, i vattnet och på land. Faktum är att man sa oss att flodhästarna till skillnad mot andra platser lämnar Shire floden under dagtid; avger en speciell skyddande olja och betar utmed flodbankarna, därför att det finns så många flodhästar i floden.

När solen började försvinna bakom bergen i bakgrunden, vände båten och satte kurs nedströms. Kaptenen hade upptäckt vad han tyckte var en bra plats att ankra – egentligen ett avbrott i vassen – på den västra strandbanken. Faktum var att det var exakt samma plats som tidigare på dagen, där vi hade sett en mycket stor krokodil som låg i leran med kohägrar som stod på vakt. Här körde vi in för att övernatta. ”Sundowners” (drinkar) serverades på övre däck när vi tittade på det falnande ljuset. Snart uppenbarade sig hundratals eldflugor i vassen vid styrbord, då nattljuden uppstod ur bushen en bit längre bort. Tursamt nog var det en lätt bris som höll de bitande insekterna på håll. Vi såg Södra Korset åt babord till och man sa oss hur man finner riktningen rakt söderut genom att linjera flera närliggande stjärnor. Vi bröt upp för att inta vår middag bestående av stek inomhus.

Gryningen kommer tidigt på Shire floden. Min resekamrat gick upp för att se soluppgången, medan jag kröp djupare in i täckena och sov till 6.30. Jag gick upp till det övre däcket och sedan gick jag för att dricka kaffe och dra fördel av den sällsynta möjligheten av att lyssna till början på en ny dag. Med båtens motorer avsiktligt avstängda, kunde man höra vassen som rasslade när vävarfåglar förflyttade sig bland dem. Vervetapor lekte i träden, medan långbenta fåglar gled nära över vattnet sökande sin frukost.

Ännu en timma av tystnad och sedan slogs generatorn på så att man kunde duscha varmt och laga mat. Efter att kaptenen lagat oss en varm frukost satte han kurs söderut nedför floden ännu en gång.

Vi åkte sakta och stängde av motorerna för att flyta och se på en hjord elefanter på den västra flodbanken. Vi träffade på flodhästar och krokodiler igen och de hela tiden närvarande fåglarna. Så rundade vi öarna av vass och såg några mindre båtar som strök fram utmed vattnet med tidiga morgonturister på väg norrut.

Snart såg vi fiskare i deras kanoter, som paddlade utmed de med krokodiler bemängda flodbankarna i sökandet efter bra fiskevatten. Följande timma åkte vi ut ur det lantliga Malawi, bemärkt av odlingar vid sidan av floden, med fågelskrämmor uppsatta på långa käppar nära vattnet och nya murade hyddor av tegel, uppbyggda några få meter från floden. Sedan kom turisthotellen, utan så många flodhästar som för många år sedan.

Med en lång stark vissning annonserade ”Mangunda” vår ankomst till Liwonde och det livliga livet i Malawi.